Pengar, Girighet och Gud inom ortodox kristendom

I Bibeln och enligt kyrkofäderna är pengar och materiella tillgångar en gåva från Gud, och vi har ett ansvar att använda dem på ett ansvarsfullt sätt för att tjäna Guds vilja. Men när vi blir förslavade av pengar och börjar sätta vår tilltro till dem istället för till Gud, så är det en form av girighet som bryter mot Guds vilja.

Kyrkofäderna hade mycket att säga om girighet. Inom den ortodoxa traditionen är det grekiska ordet för girighet¹ "pleonexia" (πλεονεξία), vilket betyder en överdriven önskan att ha mer än vad man behöver. Kyrkofäderna varnade för att girighet och materialism kan bli en barriär mellan människan och Gud, och att det kan hindra oss från att uppnå andlig mognad och fullständighet.

Jesus själv talade ofta om pengar och girighet i evangelierna. I Matteus 6:24 ² säger han: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller så kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon." Här varnar Jesus för att pengar och materiella tillgångar kan bli en ersättning för Gud och att de kan leda oss bort från hans vilja.

Den ortodoxa traditionen uppmanar oss att ha en ödmjuk inställning till våra materiella tillgångar och att se dem som en resurs för att uppfylla Guds vilja och tjäna andra. Vi uppmanas att undvika girighet och materialism, och istället sträva efter att leva ett liv i harmoni med Guds vilja.

Som enligt den helige Johannes Chrysostomos³, en av de stora kyrkofäderna:

"Pengar är en god tjänare, men en dålig herre. De tjänar oss väl om vi styr över dem väl, men de styr oss illa om vi tjänar dem." Vi uppmanas att använda våra materiella resurser på ett sätt som är förenligt med Guds vilja och som tjänar till att uppnå hans rike, och att sträva efter att inte låta oss bli förslavade av pengar och materiella tillgångar.

Enligt den ortodoxa kristna traditionen kan en överdriven önskan om att ha mer än vad man behöver betraktas som en form av synd, även om den inte omsätts i handling. Detta beror på att denna önskan kan leda till att man sätter sin tilltro till materiella värden istället för till Gud, vilket går emot den ödmjuka och barmhärtiga inställning som eftersträvas inom den ortodoxa traditionen.

Kyrkofäderna betonade vikten av att ha en ödmjuk inställning till materiella tillgångar och att inte bli förslavade av dem. En överdriven önskan om att ha mer än vad man behöver kan göra det svårt att behålla denna ödmjuka inställning, och kan leda till att man börjar prioritera materiella värden över andliga värden.

Det är dock viktigt att komma ihåg att den ortodoxa traditionen också betonar vikten av att ha en balanserad inställning till materiella tillgångar. Att ha tillräckligt med resurser för att möta ens grundläggande behov är naturligt och inte nödvändigtvis en synd, så länge man inte blir förslavade av sin önskan att ha mer och att man använder sina resurser för att uppfylla Guds vilja och hjälpa andra.

Girighet och dess historiska syn inom kristendomen

Girighet, eller "pleonexia" (πλεονεξία) på grekiska, är en av de sju dödssynderna och betraktas som en synd inom den kristna traditionen. Den är en överdriven önskan om att ha mer än vad man behöver och kan leda till en prioritering av materiella värden över andliga värden. I den här texten kommer vi att undersöka hur girighet har behandlats i den historiska kyrkan och hos kyrkofäderna.

Girighet i den historiska kyrkan

Inom den tidiga kristna kyrkan ansågs girighet vara en av de allvarligaste synderna som en kristen kunde begå. Detta berodde delvis på det faktum att den tidiga kyrkan i stort sett var en samhällsklass av fattiga och utsatta människor, som ofta var tvungna att förlita sig på hjälp från de rikare medlemmarna av samhället. Denna situation gjorde det svårt att se girighet som något annat än en bristande respekt för ens medmänniskor och en prioritering av materiella värden över andliga värden.

Ett tidigt exempel på den kristna synen på girighet finns i en av Jesu liknelser, som berättas i Lukasevangeliet 12:16-21. I denna liknelse berättar Jesus om en rik man som hade skördat en stor skörd och som beslutade att riva sina lador och bygga större för att lagra sin rikedom. Men Gud sade till honom: "Din dåre, denna natt krävs ditt liv av dig. Och det du har samlat vem skall det tillhöra?" (Lukasevangeliet 12:20). Liknelsen betonar att det är meningslöst att samla på sig rikedomar för sin egen skull, och att man istället bör söka efter andliga värden och hjälpa dem som är i behov av hjälp.

Under medeltiden blev girighet ännu mer utbredd och synlig som en synd, särskilt i samband med den växande handeln och rikedomen som följde med den. Kyrkan betraktade girighet som en fara för samhället och för den enskilda själen, och utvecklade en rad doktriner och läror som betonade vikten av att hålla sig borta från girighet och istället att dela med sig av ens resurser.

Kyrkofädernas syn på girighet

Kyrkofäderna, de ledande teologerna och lärarna i den tidiga kyrkan, hade mycket att säga om girighet och dess konsekvenser. En av de mest kända kyrkofäderna, Augustinus av Hippo, ansåg att girighet var ett tecken på en bristande kärlek till Gud och ens medmänniskor. Han betonade vikten av att ha en ödmjuk inställning till ens rikedomar och att använda dem för att hjälpa andra, istället för att samla på sig rikedomar för ens egen skull. Augustinus menade också att girighet kunde leda till en förvrängd syn på verkligheten och till en bristande respekt för moraliska principer.

En annan kyrkofader som hade mycket att säga om girighet var Johannes Chrysostomos. Han ansåg att girighet kunde leda till en korrumpering av den mänskliga naturen och att den var en av de största hoten mot den kristna tron. Chrysostomos uppmanade människor att se bortom den materiella världen och att prioritera andliga värden, som kärlek och barmhärtighet.

Sammanfattning

Girighet, eller pleonexia, har betraktats som en synd inom den kristna traditionen. Inom den tidiga kristna kyrkan ansågs girighet vara en av de allvarligaste synderna som en kristen kunde begå. Kyrkan betraktade girighet som en fara för samhället och för den enskilda själen, och utvecklade en rad doktriner och läror som betonade vikten av att hålla sig borta från girighet och istället att dela med sig av ens resurser. Kyrkofäderna, som var de ledande teologerna och lärarna i den tidiga kyrkan, hade mycket att säga om girighet och dess konsekvenser. De betonade vikten av att ha en ödmjuk inställning till ens rikedomar och att använda dem för att hjälpa andra, istället för att samla på sig rikedomar för ens egen skull.

Girighet kan också bli en synd eftersom den kan leda till ojämlikhet och orättvisa, och därmed gå emot Guds vilja om att vi ska behandla våra medmänniskor med kärlek och respekt. Enligt den ortodoxa traditionen är det viktigt att vi delar med oss av våra resurser och hjälper dem som är i behov av det, istället för att samla på oss rikedomar för sin egen skull.

Sammanfattningsvis kan man säga att girighet anses vara en synd inom den ortodoxa kristna traditionen eftersom den går emot Guds vilja och kan leda till en prioritering av materiella värden över andliga värden, samt orättvisa och ojämlikhet.

Enligt den ortodoxa kristna traditionen kan en överdriven önskan om att ha mer än vad man behöver betraktas som en form av synd, även om den inte omsätts i handling. Detta beror på att denna önskan kan leda till att man sätter sin tilltro till materiella värden istället för till Gud, vilket går emot den ödmjuka och barmhärtiga inställning som eftersträvas inom den ortodoxa traditionen.

Kyrkofäderna betonade vikten av att ha en ödmjuk inställning till materiella tillgångar och att inte bli förslavade av dem. En överdriven önskan om att ha mer än vad man behöver kan göra det svårt att behålla denna ödmjuka inställning, och kan leda till att man börjar prioritera materiella värden över andliga värden.

Det är dock viktigt att komma ihåg att den ortodoxa traditionen också betonar vikten av att ha en balanserad inställning till materiella tillgångar. Att ha tillräckligt med resurser för att möta ens grundläggande behov är naturligt och inte nödvändigtvis en synd, så länge man inte blir förslavade av sin önskan att ha mer och att man använder sina resurser för att uppfylla Guds vilja och hjälpa andra.